De arverettslige ugyldighetsgrunnenes vilkårsside har blitt viet mye oppmerksomhet. Virkningene av ugyldigheten har derimot tradisjonelt blitt nokså stemoderlig behandlet. Ved hjelp av den formuerettslige ugyldighetslæren i kombinasjon med de arverettslige rettskildefaktorene og de særlige hensyn om gjør seg gjeldende på arverettens område, søker forfatteren å gi en innføring i noen av de mest sentrale virkningsspørsmålene når det gjelder arverettslig ugyldighet. Fremstillingen tar utgangspunkt i arveloven av 2019, som trer i kraft 1. januar 2021, men knytter også an til den tidligere arveloven av 1972 og skifteloven av 1930.

The Swedish capital deficiency rules in ch. 25 sec. 13-20a CA (ABL) constitute an important part of the company law. Their purpose is to ensure that creditors have the possibility to receive payment for their claims if the company encounters a liquidity crisis. The rules require the board of directors to take a specific course of action when the equity capital falls to 12 499 SEK or less. The board must first prepare a control balance sheet and have it review by the company’s auditor. If the control balance sheet shows that the company’s equity capital is not covered by at least half, the board needs to call a first general meeting where the shareholders must consider whether the company should be liquidated. If the shareholders decide to attempt to resolve the capital deficiency, the company enters into an eight-month period during which the shareholders have an opportunity to plan and take appropriate restructuring measures. Before the eight-month period expires, the board must prepare a second control balance sheet, obtain opinions from the auditor, and call for a second general meeting. At the second general meeting, the question of liquidation must be tried again. 

The function of the capital deficiency rules as creditor protection has been subject to large criticism from both theorists and practitioners for many years. The regulatory framework is primarily criticized for not creating the right conditions for detecting and remedying existing capital deficiencies at an early stage. The economic efficiency is also questioned. Despite this, the legislator has not made any amendments in the law. One may wonder why? This essay analyzes and evaluated the capital deficiency rules in ch. 25 sec. 13-20a CA 

The study shows that the capital deficiency rules in ch. 25 sec. 13-20a CA, as suspected, do not provide satisfactory protection. Instead, they appear misleading. The main reason for this is that the share capital requirement in ch. 1 sec. 5 CA is very low and does not consider individual companies’ capital needs or operational risks. The rules in ch. 25 sec. 13-20a CA are linked to the share capital requirement and do not lead to its intended effects as the company often already is insolvent when they enter. Thus, it results in unnecessary costs to fulfill the law’s requirements that otherwise could have been used to adequate measures. An example of a better legislation is wrong trading according to sec. 214 IA 1986 which is based on insolvency. The rule stipulates a standard that directors must uphold when the company approaches or reaches insolvency, thereby creating incentives for directors to manage capital deficiency situations in time. The rule provides a strong protection for all creditors and promotes economic efficiency. The legislator should therefore consider implementing such a system. 

The question of third-country transfers reflects a balancing act between two in- interests: protecting the personal data that is being exported outside the EU and encouraging cross-border transfers. According to Article 45 of the General Data Protection Regulation (GDPR), the European Commission (Commission) can decide that a third country, a territory, a specific sector within a third country, or an international organization provides an adequate level of protection. In that case, a data exporter can transfer the personal data based on the adequacy decision without additional measures. Article 46 of the GDPR further states that a data exporter can rely on providing appropriate safeguards in the absence of an adequacy decision.

In just under five years, the Court of Justice of the European Union (CJEU) invalidated two U.S. adequacy decisions from the Commission. In both the Schrems I and II judgments, the CJEU criticized exemption rules in the adequacy decisions that made it possible for U.S. public authorities to interfere and access the personal data. According to the court, this posed a breach of the fundamental rights of data subjects granted in the Charter of Fundamental Rights of the European Union (Charter).

Furthermore, the CJEU stated in Schrems II that appropriate safeguards alone cannot protect personal data, particularly from the interference of public authorities, since they only provide contractual guarantees between the data exporter and data importer. If a data exporter wishes to transfer personal data to a third country, with domestic laws and practices that pose a risk to the rights of the data subjects, it is therefore required to implement supplementary measures alongside the appropriate safeguards. These supplementary measures can be either organizational or technical.

This thesis, which has examined Privacy Enhancing Technologies, finds that such technologies can form effective supplementary measures to the appropriate safeguards in some cases. More specifically, encryption is an effective supplementary measure for data exporters that transfer personal data to a third country for storage purposes. Furthermore, pseudonymization is an effective supplementary measure for third-country transfers for research and analysis purposes. However, there are more possible reasons why personal data is transferred to a third country and in which Privacy Enhancing Technologies are proven non-functional. More specifically, there is, as of yet, no Privacy Enhancing Technology that suc- cessfully grants protection for personal data transferred to a third country for support purposes. The reason for this is that such data must be visible to the recipient and Privacy Enhancing Technologies hinders visibility. The visibility of personal data poses a threat to the rights of the data subjects, as national authorities in third countries have direct access to it if it is seized from the recipient. According to the CJEU, such access constitutes a breach of the rights granted in the Charter.

In the spirit of globalization, there is a wish for data exporters to transfer personal data to all corners of the planet. At the same time, they must ensure the protection of the personal data. It is therefore evident that controllers and pro- cessors who are engaged in third-country transfers of this sort need to be given clearer guidance on how to solve this balancing act.

Formkrav i svensk avtalsrätt innebär bl.a. att vissa avtal måste tecknas i skriftlig form och att de ska undertecknas på papper. I och med digitaliseringen har dock elektroniska medel för ingående av avtal blivit mer och mer av en norm. Smart Contracts är avtal som med tekniska medel syftar till automatisera parternas avtalsprestationer och därmed göra det säkrare för parter att ingå avtal. Detta arbete syftar därmed till att utvärdera huruvida användandet av avtal som ingås via den tekniska företeelsen Smart Contracts kan ersätta användandet av formalavtal.

Efforts are underway within the European Union to move towards a circular economy, with the aim of reducing society’s consumption and the use of resources. A keyword for the circular economy concept is reuse.

The aim of this master thesis is to examine how copyright law relates to the reuse of applied art. Thus, the questions investigated in the thesis are as follows. How can applied art be reused under existing law? What limitations would be needed to achieve sustainable and long-lasting works of applied art, and can they be justified when the various interests at stake are considered? The forms of reuse covered in the thesis are upcycling, repair and repair through upcycling. 

Regarding the subject of upcycling and repair through upcycling, the following is observed. When works are modified and upcycled, the right to exploit the work is subjected to the copyright of the original work. One way to address this problem would be to allow an existing provision in the national legislation an extensive interpretation, which would allow third parties to make changes to works of applied art. 

As for repairs, another solution is needed. If a repair involves making copies of detachable parts of a copyright protected work, the rightsholders’ exclusive rights prevent the repair. It is permissible, for private use, to make copies of public-available works. However, it is not permissible to permit another person to produce utility goods. To be able to move towards a circular economy and meet the needs of an environmentally conscious society, it is necessary to impose a provision that limits the rightsholders’ rights, to extend the right to repair. Finally, a special approach and assessment regarding parts of works is also discussed.

How can human rights for children born outside their national jurisdiction with parents deemed as terrorists be safeguarded? In what ways do children risk being discriminated in their welfare rights in Sweden when treated as invisible part of a family? How can we do research on children’s rights in not just ethically sensitive ways but also with respect for children as rights subjects? And what could be a theory on social justice for children? These are questions discussed in studies from different disciplines concerning children’s international human rights, with a special focus on the realization of the CRC in Sweden.

The sui generis-right in article 7.1 of the database directive provides the maker of a database, who has made a qualitatively and/or quantitative substantial investment in the obtaining, verification and/or presentation of the contents in a database, the right to prevent extraction and/or re-utilization of the whole or of a substantial part of the database contents. In order to prevent the circumvention of article 7.1, the right to prohibit tortious dispositions of the contents was sup- plemented by article 7.5, which extends the right for the maker to prevent non-substantial parts to be extracted and/or re-utilized, provided that the extraction and/or re-utilization are repeated and systematic in a way that undermines the substantial investment the maker of the database has made. 

The way that the sui generis-right is framed as an investment protection, in combination with the fact that the right’s object of protection is the investment as such, is the reason that the right has come to be regarded as a protection clause against unfair competition rather than an intellectual property right. As a result, the sui generis-right is of great significance to unfair competition and competition and antitrust law in general. This applies not only to article 102 FEUF, but especially to the DMA and in relation to the prescribed data-sharing obligation in article 6.10 in the DMA. 

Competition and antitrust law in general and the DMA in particular, through its rootedness in article 3 FEU, aim to maintain competitive, open and fair digital markets. This applies, to say the least, as a part of ensuring the efficiency in the EU internal market, which by enlarge is intended to benefit the consumers. In this way, it’s understood that the consumers perspective plays a fundamental role in competition policy. In relation to the DMA, this is expressed through articles 6.2 and 6.10 of the DMA, which have the function of promoting innovation and increasing the consumers’ diversity of choice, while simultaneously giving the business users better opportunities to compete with the gatekeepers and thus become more efficient. 

By imposing on a gatekeeper a far-reaching data-sharing obligation under article 6.10 in the DMA, in combination with the prohibition to use the same data under article 6.2, the gatekeepers’ sui generis-right is limited in all material aspects. Thereby, these provisions impose greatly on the gatekeepers’ ability as a maker of a database to freely dispose of their own database contents and thus obtain future returns and other competitive advantages as a result of the substantial investment. This is due to the fact that the gatekeeper is subject to an obligation to share the results of the investment with the business users. 

The database directive states, however, that the sui generis-right must not be afforded in such a way as to facilitate abuses of a dominant position. By this reference it’s understood that this exception was written with article 102 FEUF in mind. In light of the significant differences between article 102 FEUF and the DMA, it can be concluded that the exception does not apply to the DMA. This is particularly the case as the DMA is framed as an ex ante-regulation, whereas article 102 FEUF is an ex post-regulation. 

As this paper has highlighted, it requires great forethought when imposing a compulsory data-sharing obligation such as the one in article 6.10 in the DMA. The intended function of the sui generis-right is to promote investments in data processing and storage functions. In order to even receive or make use of the effective and high-quality data the business users have a right to receive from the gatekeepers, they have to have effective and proper databases, because otherwise it's entirely pointless to even force the gatekeepers to share their data. 

Thus, a proportional balance is required between the interest in protecting the data as such by maintaining ex ante incentives to invest and the interest to promote open and fair digital markets as a way to ensure the effectiveness of the internal market for the benefit of the consumers and ex post social welfare. This could be a possible explanation to the Commission’s proposal of the Data Act, specifically article 35, which stipulates that the sui generis-right shall not be applied to machine generated data. It remains, however, to see how the question of the sui generis-right’s to be or not to be will play out in the future. 

I 2017 holdt ”Nordiske nettverk av barnerettsforskere” sitt første seminar. Der ble det holdt eninnledning fra hvert land om hva man var opptatt av i barneretten for tiden, og hvor den var påvei. I denne artikkelen presenteres disse bidragene fra Sverige, Danmark og Norge, i oppdatertform og med kobling til barnekonvensjonen. Sveriges bidrag dreier seg for det meste om inkorporering av barnekonvensjonen i svensk rett, noe som har vært kontroversielt, men som nå erbestemt. Danmarks bidrag tar for seg barnets beste i familiesaker, barnevennlig strafferettspleienår barnet er fornærmet (offer), forlengelse av foreldelsesreglene for overgrep mot barn medtilbakevirkende kraft, og det nye ”Ungdomskriminalitetsnævn” for barn under 15 år som begårdet som betegnes som kriminalitet. I det norske bidraget behandles barns rettsvern mot vold ogseksuelle overgrep, barn i fengsel og de norske barnevernssakene som står for Den europeiskemenneskerettighetsdomstol. Alt i alt ser vi at det er ganske stort fokus på bedring av barns rettsstilling i de nordiske land, ut fra barnekonvensjonen. Men landene velger ulike måter å gjøre detpå, og temaer og løsninger er ikke nødvendigvis de samme.

Uppsatsen undersöker och analyserar förenligheten mellan amerikansk lag och europeisk i de fall amerikanska brottsbekämpande myndigheter vill få tillgång till personuppgifter lagrade på amerikanska molntjänstleverantörer baserade inom eller utanför EU. Syftet med uppsatsen var att undersöka om det fanns någon motsättning mellan den nya amerikanska lagen CLOUD Act och Privacy Shield inbegripet de regler om tredjelandsöverföring och ansvarsfrågor som regleras i GDPR. CLOUD Act berättigar de amerikanska brottsbekämpande myndigheterna att tillgå personuppgifter från amerikanska molntjänstföretag oavsett om servrarna är baserade inom eller utanför USA. Den breda tolkningen av vad ett amerikanskt företag är och hur en inhämtning ska gå till strider mot artikel 48 GDPR som hänvisar till de ömsesidiga rättsliga avtalen. CLOUD Act kan också komma att strida mot Privacy Shield, rättsläget är än så länge oförändrat. 

Tribunalen har gjort fel igen, menar fackförbundet 3F som än en gång har överklagat Tribunalens dom i det mål där förbundet ifrågasätter danska statens stöd till fartyg som är registrerade i det danska internationella skeppsregistret. Därmed går målet in på sitt tionde år och sin andra runda i EU-domstolen.

1999 återupptogs försöken att skapa en reglering på EU-nivå av villkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, först genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter ("social dialog"), och därefter genom den traditionella lagstiftningsproceduren med förhandlingar i ministerrådet utifrån ett direktivförslag utarbetat av kommissionen. Författaren rekonstruerar i detalj förloppen i den sociala dialogen och ministerrådet från 1999 till 2007, och analyserar varför båda misslyckades.

Den blockad mot det tyska företaget Hekabe Design som Malernes Fagforening i Århus varslade om stred inte mot EU-rätten. Det slog den danska Arbejdsretten fast när den nyligen för första gången efter EU-domstolens dom i Lavalmålet prövade om en dansk fack-förening kunde vidta stridsåtgärder för att få ett utstationerande företag att teckna kollektiv-avtal. När målet avgjordes var arbetet redan avslutat, men domen har principiell betydelse för de flera hundra liknande krav som danska fack driver varje år.

Nu ska det bli vanligare med klausuler om kollektivavtalsenliga löner och andra anställnings-villkor vid offentlig upphandling i Danmark. Sedan den 1 juli gäller ett nytt cirkulär om hur ILOs konvention nr 94 om arbetsklausuler i offentliga kontrakt ska tillämpas. 

Kommer Europafacket och de europeiska arbetsgivarorganisationerna BusinessEurope, UEAPME och CEEP att förhandla fram ett avtal med ändringar till direktivet om europeiska företagsråd (94/45)? I varje fall gav arbetsgivarorganisationerna den 2 april ett positivt svar på Europeiska kommissionens förfrågan.

Efter en fnurra på tråden i våras då Europafacket sade nej till arbetsgivarorganisationerna BusinessEuropes, CEEP:s och Ueapmes inbjudan till förhandlingar (se EU & arbetsrätt nr 2/2008 sid 4) överraskade parterna omvärlden i slutet av augusti genom att gemensamt skriva till europeiska kommissionen om vilka ändringar som bör göras i direktivet om europeiska företagsråd (94/45). Det skedde sedan kommissionen lagt fram ett förslag till ändringsdirektiv.

Svenska fackföreningar ska även i fortsättningen kunna vidta stridsåtgärder mot företag från andra EES-stater för att dessa ska ge sina utstationerade arbetstagare villkor enligt svenska kollektivavtal. Det föreslår den svenska utredningen om åtgärder med anledning av Laval-domen som överlämnades den 12 december.

Uppdraget till utredaren Claes Stråth var att komma med förslag som innebär så små inskränkningar som möjligt i rätten att vidta stridsåtgärder, samtidigt som de respekterar EG-rätten "fullt ut".

Europafacket EFS och arbetsgivarorganisationerna BusinessEurope och CEEP kommer att inleda förhandlingar om ett avtal om ändringar i arbetstidsdirektivet (2003/88). Det står klart sedan EFS högsta beslutande organ bekräftat att organisationen är beredd att förhandla, trots att parterna i sak tycks stå lika långt från varandra som för ett år sedan.

Hur ska ett utländskt företag få reda på vilken lön det ska betala sina anställda när de utstationeras till Sverige? Ja, knappast genom Arbetsmiljöverket i alla fall, fast det är förbindelsekontor enligt utstationeringslagen. Hittills har bara två fackliga organisationer lämnat in så kallade utstationeringsavtal dit, och fl era förbund har bestämt sig för att inte heller göra det. Men information om vilka kollektivavtalsvillkor ett antal förbund anser vara minimivillkor enligt utstationeringslagen går att hitta på ett annat ställe: på en webbplats som riktar sig till upphandlare i stat och kommun.

I vilken utsträckning är det möjligt – det vill säga tillåtet enligt upphandlingslagstiftningen och förenligt med EU-rätten – att kräva att leverantörer tillämpar kollektivavtalsenliga villkor för sina anställda när de utför offentliga kontrakt? Frågan har varit högaktuell i Sverige på sistone och sysselsatt forskare, utredare, myndigheter och juridikstuderande. En ny bit i pusslet med att klargöra rättsläget lades med EU-domstolens dom RegioPost. I den här artikeln redogör jag för rättsläget som det ser ut efter domen RegioPost och avslutar med några personliga reflektioner kring de politiska val som regeringen ställs inför när den nu förbereder sin proposition.

Det är inte tillåtet att tvångsomplacera en arbetstagare bara för att han begär att slippa arbeta mer än de 48 timmar i veckan som arbetstidsdirektivet (2003/88) föreskriver. Det konstaterade EU-domstolen i oktober i ett mål som rör brandmannen Günter Fuß. Några veckor senare kom den med ytterligare ett förhandsavgörande som rör samme Günter Fuß. Där slår den fast att denne, i egenskap av offentliganställd, kan åberopa unionsrätten för att kräva skadestånd eller kompensationsledighet av sin arbetsgivare.

Nej, det gick inte att få resning i ett mål som avgjordes av tingsrätten 2009 bara för att senare praxis från Arbetsdomstolen och EU-domstolen tyder på att tingsrätten dömde fel. Det har en SAS-pilot fått erfara sedan Sveriges Högsta domstol, HD, avslagit hans resningsansökan.

Nu ska avtalet mellan Europeiska Transportarbetarefederationen och Europeiska Redareföreningen om 2006 års ILO-konvention om arbete till sjöss (se EU & arbetsrätt nr 4/2007 sid 6) göras bindande för EU:s medlemsstater genom ett direktiv, förslår europeiska kommissionen.

Efter två och ett halvt år har Europeiska kommissionen till sist lagt fram ett förslag till direktiv som ska göra det europeiska avtalet om arbetstider inom inlandssjöfarten bindande i medlemsstaterna. Det är allra första gången som ett avtal som har kommit till på parternas eget initiativ genomförs på detta sätt.

Vi ber Kommissionen att inte lägga fram ett förslag till direktiv för att göra det europeiska avtalet om hälsa och säkerhet i frisörbranschen bindande i medlemsstaterna. Så skrev företrädare för tio länders regeringar – bland dem den svenska och den finska – i ett brev till Europeiska kommissionen i slutet av förra året. Europafacket kallar initiativet ett exempellöst angrepp och ett farligt prejudikat som kan leda till att hela den så kallade sociala dialogen på EU-nivå kollapsar. Och det är ingen tvekan om att en ny situation har inträffat. Kommissionen, där man lite spydigt talar om ”l’Oréalavtalet”, ser ut att lyssna på brev-skrivarna. Dessutom har även ett avtal om arbetstider inom inlandssjöfarten som slöts vid samma tid fastnat i maskineriet.