Efter mer än ett halvt sekel av spekulationer om ansvarsgenombrott kommer slutligen i NJA 2014 s. 877 ett klargörande från Högsta domstolen. Klargörandet ligger emellertid inte i linje med vad som i allmänhet antagits. Av domen följer nämligen att svensk rätt inte innehåller någon regel om ansvarsgenombrott. Däremot framgår att mer allmänna rättsnormer kan medföra att en aktieägare åläggs ett ansvar för ett aktiebolags förpliktelse. I artikeln analyseras rättsläget av jur.dr Johan Adestam.
Documentary guarantees, in practice usually described as independent guarantees, are characterized by the fact that they essentially contain only conditions referring to whether or not certain specified documents are presented to the guarantor. A documentary guarantee is usually only one part of a contractual structure involving several contracts and parties. Such contracts give rise to special legal questions. The dissertation addresses a number of such questions from a Swedish perspective, by describing the contents of legal norms and their application on different types of cases. Particular emphasis is placed on applying a language which allows this to be done in a non-contradictory and accurate manner.
A question of central importance is how guarantees can be classified in a way which facilitates answering questions of the kind mentioned above. Such a classification, based on the contents of guarantees, clarifies what distinguishes the documentary guarantee from other types of guarantees. When it comes to the legal relation between the parties to a contract which obliges one party, the debtor, to arrange for the issuance of a documentary guarantee towards the other party, the questions in focus in the dissertation is in particular under what conditions the other party is free to demand payment under the guarantee and under what conditions the debtor has a right to repayment from the other party. In respect of the legal relation between the guarantor and the beneficiary, the main questions considered in the dissertation are how it is determined whether or not a guarantee is to be interpreted as a documentary guarantee, how documentary conditions in documentary guarantees are interpreted, and to what extent there are special legal norms applicable to documentary guarantees. A further question concerns the application of the mandatory rule providing that the beneficiary does not have a right to performance from the guarantor if the beneficiary’s demand is fraudulent. When it comes to the legal relationship between the parties to a mandate relating to the issuance of a documentary guarantee, the conditions under which the service provider has a right to indemnification is of particular importance. A question of general importance is, further, how legal norms can be designed in order not to give service providers in mandates relating to documentary guarantees incentives to investigate circumstances which are difficult to assess.
I artikeln utsätts distinktionen mellan s.k. personliga uppdrag och företagsuppdrag för en kritisk granskning. Det ifrågasätts om distinktionen tjänar några praktiska juridiska syften.
En betydande del av näringslivet och civilsamhället bedrivs av och i olika slags associationer. Associationsrätt handlar om de regler som möjliggör och styr verksamheten i associationerna. Associationsrättens grunder ger en systematisk överblick över rättsområdet och dess centrala problem. Fokus ligger på allmänna bolags- och föreningsformer, men boken redogör även för regleringen av stiftelser. I boken diskuteras frågor om juridisk personlighet, ansvar för förpliktelser, beslutsfattande, företrädarskap, medlemsskydd, borgenärsskydd och redovisning och revision. Utöver detta behandlas vissa straffrättsliga regler av betydelse för bedrivande av verksamhet i företag och företagsbot som särskild sanktion. Boken placerar associationsrätten i en samhällelig kontext, bland annat mot bakgrund av de hållbarhetssträvanden som sker inom EU och internationellt. Associationsrättens grunder vänder sig i första hand till studenter inom juridikutbildningar men kan också användas som vägledning för den som är praktiskt verksam inom området.
Sedan länge är skuldprincipen den rådande huvudregeln i svensk rätt i fråga om skadestånd till följd av avtalsbrott. Detta innebär att svensk avtalsrätt bygger på ett oaktsamhetskrav. Det skriver författarna i denna replik till Christina Ramberg (SvJT 2020 s. 589).
Det inomobligatoriska medhjälparansvaret har länge ansetts bygga på oskrivna tillräknanderegler. Anta att B anlitar C för att utföra något som uppfyller B:s avtalsförpliktelse mot A och att C orsakar A skada genom handlingen eller underlåtelsen H. Frågan om B:s skadeståndsansvar mot A ska enligt dessa regler avgöras på samma sätt som om B själv hade företagit H. De centrala frågorna blir då om H strider mot någon avtalsförpliktelse som B har mot A och om C har företagit H på ett sådant sätt att den i relationen mellan A och B tillämpliga ansvarsgrunden (t.ex. oaktsamhet) är uppfylld. Den traditionella bilden har emellertid utmanats i litteraturen och även i prejudikatet NJA 2018 s. 301. Artikeln argumenterar för att de konkurrerande beskrivningarna är omotiverade och att gällande rätt alltjämt svarar mot den traditionella bilden.
De senaste åren har det kommit många prejudikat rörande medansvar vid kritisk kapitalbrist i 25 kap. aktiebolagslagen (ABL). I ett nytt prejudikat klargör Högsta domstolen när ett aktiebolags förpliktelse att lämna ersättning för rättegångskostnader ska anses ha uppkommit vid tillämpning av 25 kap. 18 § ABL. Trots den ofta upprepade utgångspunkten att reglernas ändamål är att verka handlingsdirigerande genom att medansvaret verkar som ett påtryckningsmedel för styrelseledamöterna har det delvis varit oklart vilken betydelse detta haft för utgången i tidigare fall. Det nya prejudikatet klarlägger och kompletterar bilden genom att även lägga vikt vid reglernas funktion av att skydda enskilda borgenärer mot riskökningar. Prejudikatet analyseras av jur. dr Johan Adestam, lektor i rättsvetenskap och jur. dr och docent Niklas Arvidsson.
Uttrycket ansvarsgenombrott förknippas i allmänhet med att aktieägarna i ett aktiebolag, trots ansvarsbegränsningen i 1 kap. 3 § ABL, görs ansvariga för aktiebolagets förpliktelser. Principen sägs ha utvecklats i praxis och antas ha tillämpats i avgöranden från Högsta domstolen (HD). Syftet med denna artikel är att undersöka i vilken mån det i rättspraxis från HD finns stöd för en sådan föreställning. De rättsfall som ofta åberopas som exempel på ansvarsgenombrott analyseras i artikeln utifrån några av de alternativa förklaringar som framförts, närmare bestämt bulvanskap, namnlån och skadeståndsrättsligt ansvar för självständig driftsledning. Kan utgången i rättsfallen ges en annan förklaring, visar det att rättsfallen ifråga inte på något okontroversiellt sätt kan ge stöd åt förekomsten av ansvarsgenombrott i svensk rätt.