In the present article, the issue of snitching is analysed as part of a convict code, drawn upon by young men detained for assessment at a youth detention home and participating in Aggression Replacement Training (ART). ART is viewed in light of other research on peer interventions. The analysis shows how sticking to the convict code facilitates positioning oneself as knowledgeable within a field of criminality. Perhaps more important, however, is how drawing on the code regulates the relationship to other men and polices one's own behaviour, as well as that of others. Both the trainers and the young men can be seen to use different discourses of masculinity as interactional resources.

   "In a global landscape the representational practices through which inequalities gain meaning are central--both within and across national boundaries. Social Inequality & The Politics of Representation takes a fresh look at how inequalities of class, race, sexuality, gender and nation are constructed in 20 countries on 5 continents. It offers both rich insight and cultural critique--yet it does not offer a universal paradigm, nor is it concerned with debates about scholarship from "the center" or "the periphery." The collection de-centers North American/European paradigms by placing scholarship from countries around the globe on equal footing. Social Inequality & The Politics of Representation examines timely issues including: Muslim veiling in Austria; poverty among Otomi in Mexico; Indian immigrants in Uganda; race and class in South Africa; Romany rights in Serbia; the (mis)education of Kurdish women in Turkey; collective memory-making in Argentina; internet censorship in China; women's sexuality in Nigeria; orphans in Russia; and transgender cultures in Malaysia. Readers will find a variety of analytical styles including frame analysis, semiotics, poststructural discourse analysis, critical discourse studies, and conversation analysis. Each chapter provides an overview of relevant cultural and historical contexts for an international audience as well as a brief introduction to relevant methodological and theoretical frameworks. Consequently, it is both a richly diverse and easily accessible collection."--Publisher's website.

Sweden is increasingly becoming multiethnic, resulting in a complex ethnic landscape. The present article documents how two young men in Sweden use ethnic and racist categories in talk about violence, from two distinct but mirroring positions: one explicitly non-Swedish and one a former neo-Nazi. Both young men describe being the target of violence due to being identified as the Other, and both use ethnic and racist categorizations to describe their fighting opponents. It is also argued here that both men are problematizing and deconstructing present and previous identities.

In this article, a young man's narratives of violence are analysed, and a culturally shared storyline is identified as the basis of these narratives. It is argued that the stories are organized so as to construct a preferred self-presentation. One strategy to achieve this is to establish boundaries for what type of violence to use, whom to fight, where and for what reasons. I also argue that the narratives are structured to avoid being categorized as either victim or perpetrator, although both categories are drawn upon. Issues of masculinity are made relevant through categorization of the characters in the narrative, and positions are made available. Different masculine categories such as the hero/villain/non-man become relevant in the analysis. Different gendered positions are used in negotiating a masculine identity around narratives of and through telling about violence.

Sverige är världens mest jämställda land, med världens mest jämställda män. Åtminstone framställs det ofta så, både i offentlig debatt och i vardagliga samtal. Denna bild av den normale svenska mannen upprätthålls dock genom att något annat - eller någon annan - skapas som avvikande, annorlunda, obegriplig eller sjuk.

I den här antologin diskuteras hur det som uppfattas som goda handlingar används för att representera det gemensamma, medan våldsbrott, kvinnomisshandel och sexism förklaras som ett verk av Andra män. Är det därför som män som misshandlat kvinnor har så svårt att se sig själva som kvinnomisshandlare? Är det därför som fördomsfulla stereotyper av invandrarmän används som förklaring till brott eller sexism?

Hur kommer det sig i så fall att även feministiska män skapas som avvikande? Och vilka föreställningar utmanas egentligen när äldre män beskriver sina växande bröst som sexuellt laddade och njutbara? Varför kan män med funktionsnedsättning inte debattera hjälp till sex utan att ses som kvinnoförtryckare? Eller varför är pedofilen så närvarande i samtal mellan unga män på ett behandlingshem, medan mäns sexuella våld mot barn är så frånvarande i svenska diskussioner om mäns föräldraskap och män i barnomsorg?

I Andra män diskuterar forskare från antropologi, genusvetenskap, socialt arbete, sociologi och ungdomsvetenskap hur Andra män pekas ut som avvikande, men också hur dessa män hanterar utpekandet.

Här ger arton forskare som alla varit doktorander till professor Karin Aronsson sin beskrivning av olika former av vardagliga fenomen. Det handlar om hur människor i olika sammanhang samspelar och skapar mening. Gemensamt för de författare som bidrar i boken är att de är eller har varit doktorander vid Institutionen Barn och tema Kommunikation, vid Linköpings universitet. Sedan mitten av 1980-talet har institutionen erbjudit en dynamisk forskningsmiljö för personer med intresse för samtal, kulturella uttryck och socialt liv i och utanför institutionella sammanhang.

Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka hur unga män konstruerar identiteter kring berättelser om eget våldsutövande. Den bygger på en studie gjord vid ett särskilt ungdomshem i Sverige. Såväl enskilda intervjuer som videoinspelningar av behandlingsprogrammet Aggression Replacement Training (ART) har utgjort analysmaterialet. Ingående analyser har gjorts av samtalen mellan de unga männen, mellan de unga männen och behandlingspersonalen, och berättelserna i de enskilda intervjuerna. Avhandlingen bygger på en socialkonstruktionistisk ansats där identitet analyseras i social interaktion med andra. Ett viktigt analytiskt perspektiv i studien är hur sociala kategorier och underkategorier skapas. Ett särskilt fokus ligger på genus och då främst maskulinitet, men även ålder och etnicitet lyfts fram som viktiga perspektiv.

Avhandlingen omfattar fyra delstudier. Studien visar hur de unga männen konstruerar en positiv självpresentation när de talar om våldshändelser. Våldsberättelserna är antingen erfarenhetsbaserade eller utgår ifrån tal om hypotetiskt våld. Det erfarenhetsbaserade våldet problematiseras och legitimeras genom att talas om som självförsvar, försvar av kompisar, återhållsamt eller rättmätigt. Studien visar att våldsberättelser är interaktionella resurser för de unga männen. Genom att tala om våld reglerar de sociala relationer och positionerar sig i relation till vissa maskulinitetsdiskurser. Den specifika förståelsen av vad det innebär att vara en man, möjliggör användandet av våld avhängigt andra sociala kategorier, så som ålder, etnicitet och kriminell identitet. Studien indikerar också att behandlingsprogrammet ART ger möjlighet att underlätta upprätthållandet av en kriminell identitet.

Much of the research, on young men’s violence towards girls is problematised, and linked to sexist attitudes held by young men towards girls. In this article I intend to show that, in discussing violence, violence towards girls is not generally accepted among the young men with a documented history of violence. In a study of violent young men in residential care, undergoing Aggression Replacement Training (ART) the issue becomes pertinent in an ART-discussion. One of the young men discloses that he has hit a girl once. In different accounts he elaborates the motives for doing this, and works to justify his actions. He gives two accounts of the episode in the ART-lesson; in an interview afterwards he produces yet another version. In this article I examine the variations he gives of what happened, how he is striving to position himself as morally justifiable and produce a successful masculine position for himself.

Rapporten är en kunskapsöversikt över forskningen om barns perspektiv på jämställdhet i skolan. Den visar att det finns frågor som inte behandlas av forskningen om jämställdhet i skolan. Några exempel på frågorna är barns och ungas upplevelser av hur jämställd skolan är, vilka möjligheter till delaktighet de ges i skolan och hur de anser att skolan är och bör vara organiserad. Kunskapsöversikten har tagits fram av fil dr. Kjerstin Andersson, fil. dr. Ann Nehlin, doktorand Mehek Muftee och doktorand Zulmir Becevic, samtliga verksamma vid Tema barn, Linköpings universitet. Denna rapport ingår som nummer åtta i en serie av forskarrapporter från DEJA.

I denna utvärdering av BRIS Internetbaserade stödjande kontakter har de barn som kontaktat BRIS via mejl eller chatt ombetts besvara ett antal frågor om hur de upplever sitt mående, den svårighet som är anledningen till att de kontaktar BRIS och hur de upplever att de blivit bemötta av BRIS. Dessa frågor har ställts före den stödjande kontakten, direkt efter kontakten och därefter 10 dagar efter att barnen mejlat eller chattat med BRIS. Därutöver har en förfrågan om att delta i en enkätstudie gått ut till alla barn som varit aktiva på BRIS diskussionsforum, där de tillfrågats om hur ofta de besökerforumet, vilka funktioner de uppskattar med forumet och hur de upplever den hjälp de får i forumet. Barnen har fått skatta sitt mående på en skala mellan 1 och 9, där 1 motsvarar ”jättedåligt” och 9 ”jättebra”. Undersökningen har designats efter den kvasiexperimentella studie som gjorts av holländska Kindertelefoon (Fukkink & Herrmanns 2007). Den teoretiska utgångspunkten för frågorna i undersökningen har varit KASAM (Antonovsky 1991) och BRISsamtalsmetod (Iwarsson 2007).

This article discusses the status of the concept of hegemonic masculinity in research on men and boys in Sweden, and how it has been used and developed. Sweden has a relatively long history of public debate, research, and policy intervention in gender issues and gender equality. This has meant, in sheer quantitative terms, a relatively sizeable corpus of work on men, masculinities, and gender relations. There is also a rather wide diversity of approaches, theoretically and empirically, to the analysis of men and masculinities. The Swedish national context and gender equality project is outlined. This is followed by discussion of three broad phases in studies on men and masculinities in Sweden: the 1960s and 1970s before the formulation of the concept of hegemonic masculinity; the 1980s and 1990s when the concept was important for a generation of researchers developing studies in more depth; and the 2000s with a younger generation committed to a variety of feminist and gender critiques other than those associated with hegemonic masculinity. The following sections focus specifically on how the concept of hegemonic masculinity has been used, adapted, and indeed not used, in particular areas of study: boys and young men in family and education; violence; and health. The article concludes with review of how hegemonic masculinity has been used in Swedish contexts, as: gender stereotype, often out of the context of legitimation of patriarchal relations; "Other" than dominant, white middle-class "Swedish," equated with outmoded, nonmodern, working-class, failing boy, or minority ethnic masculinities; a new masculinity concept and practice, incorporating some degree of gender equality; and reconceptualized and problematized as a modern, heteronormative, and subject-centered concept.