Från oktober 2010 gäller fri konkurrens vad gäller all trafik på järnväg. VTI har intervjuat de tre största operatörer på Västra stambanan för att se hur de upplevde kapacitetsprocessen som ledde fram till tågplanen för 2014 och för att få deras syn på eventuella etableringshinder som kan föreligga på järnvägsmarknaden. Kapaciteten i det svenska järnvägsnätet är per definition begränsad och det finns bara möjlighet att rymma ett visst antal tåg i systemet. Trafikverket fördelar kapaciteten på spåren mellan operatörer som ansöker om tåglägen i en årlig administrativ tilldelningsprocess. I kapacitetstilldelningsprocessen för tågplan 2014 lämnade fyra operatörer in ansökningar om långväga snabbtågstrafik på sträckan Göteborg–Stockholm. I och med att operatörerna i flera fall ansökte om samma tåglägen sattes Trafikverkets tillämpning av samråd, samordning och prioriteringskriterier på prov för första gången sedan marknadsöppningen. De operatörer som utmanar SJ och som vi intervjuat upplever inte att dagens kapacitets-tilldelningsprocess lever upp till kravet på konkurrensneutralitet och icke-diskriminering. Båda ser behov av en mer transparent process, med prioriteringskriterier som ger ett mer förutsägbart utfall och som i större utsträckning tar datoriserade verktyg till hjälp så att den på så sätt både kan genomföras effektivare och ge ett mer effektivt utfall. Alla operatörernas kommentarer av förfarandet visar också att processen med kapacitetstilldelning innehåller ett stort mått av så kallad frivillig samordning för att lösa konflikter kring tåglägen som flera operatörer söker. Detta innebar att operatörerna under slutet av sommaren 2013 sinsemellan samordnade sina önskemål och på så sätt kom överens om vem som fick vilka tåglägen.

I juni 2013 redovisade Trafikverket ett förslag till trafikslagsövergripande plan för transportsystemets utveckling under åren 2014–2025. Trafikanalys har regeringens uppdrag att granska beslutsunderlaget för denna plan och VTI har bistått med underlag för enskilda objekt. VTI har också getts i uppdrag att analysera hur de enskilda objektens underlag kan ha påverkat sammansättningen av vilka objekt som ingår i planförslaget. En viktig iakttagelse är att det i planunderlaget saknas en beskrivning och motivering till de övergripande prioriteringar som gjorts. Det är därför inte möjligt att göra en bedömning om planförslaget är utformat på ett sätt som följer de instruktioner som regeringen gett i sina direktiv. Det är inte heller troligt att de underlag vi analyserat haft annat än en relativt liten inverkan på planens sammansättning. Detta då den antalsmässiga och kostnadsmässiga andelen nya åtgärder som prioriterats in i planen verkar vara ytterst liten. VTI har i arbetet översiktligt granskat beslutsunderlagen för ett urval av enskilda åtgärder, framför allt de samlade effektbedömningar som enligt regeringens direktiv ska redovisas för alla namngivna investeringsobjekt som föreslås i planen. VTI har vidare översiktligt studerat redovisade metodbeskrivningar för ett antal områden. När det gäller beslutsunderlaget för enskilda åtgärder är det positivt att ytterligare steg tagits mot att göra dessa jämförbara. Dels genom att nu tydligt specificera vilka parametrar, kalkylvärden med mera som ska och har legat till grund för analyserna, dels genom att förse de som upprättar de samlade effektbedömningarna med instruktioner kring viktiga aspekter som ska redovisas och hur. Trots detta kan VTI se variationer i hur dokumenten fylls i och framför allt saknas en hel del information. Exempel på det förra är hur icke prissatta effekter hanteras. Exempel på det senare är att det saknas information om vilka alternativa åtgärder som inte kvalificerat sig för vidare analys respektive information om den studerade åtgärdens beroende till andra åtgärder.

VTI fick i december 2012 regeringens uppdrag att uppdatera tillgänglig kunskap om trafikens samhällsekonomiska kostnader. Arbetet har genomförts i ett antal separata projekt som behandlar olika externaliteter – slitage och nedbrytning av infrastruktur, olycksrisker, emissioner från förbränning av fossila bränslen, buller och trängsel eller knapphet – för varje trafikslag. De nya skattningarna av vägtrafikens sammanlagda marginalkostnader skiljer sig på totalen relativt lite från tidigare bedömningar. Inom denna oförändrade total ryms emellertid förändringar. Bland annat är de kostnader vägtrafiken förorsakar infrastrukturhållaren högre än tidigare, medan de skattade kostnaderna för i synnerhet olyckor nu är lägre. Även kostnaderna för luftföroreningar och buller har minskat jämfört med tidigare beräkningar. Järnvägens skattade marginalkostnader är totalt sett högre än i tidigare beräkningar, i synnerhet för godstrafiken. Den enskilt största förändringen även i järnvägssektorn är att kostnaderna för den nedbrytning av spåren trafiken förorsakar ökat. Dessa observationer avser ett genomsnitt för hela nätverket av vägar och järnvägar. En grafisk presentation av resultaten pekar på att kostnaderna är olika höga beroende på vilka delar av näten som används. Denna redovisning är emellertid ännu inte tillräckligt bearbetad för att det ska vara möjligt att dra några generella slutsatser.

Detta notat som skrivits på uppdrag av Riksrevisionen har som utgångspunkt att resandet inte utvecklats i enlighet med de prognoser som låg till grund för beslutet om att bygga Arlandabanan. I separata promemorior i detta notat studeras två aspekter av att förändra förutsättningarna för den trafik som idag bedrivs på Arlandabanan.

 Vilka konsekvenser skulle en förändrad prisstrategi innebära?

 Finns tillräcklig kapacitet för att öka trafiken?

Denna rapport består av tre delar som ur olika perspektiv handlar om kapacitetstilldelning på järnväg.  I rapportens första del beskrivs de principer och tumregler som används i avsaknad av det ideala instrumentet för att ta fram en tidtabell för varje nytt år. Ett centralt tillvägagångssätt för att hantera denna komplexa uppgift är att så långt som möjligt utgå från existerande tidtabell eftersom denna visat sig fungera i praktiken. Intervjuer pekar på att förhandskunskapen om denna prioriteringsordning kan påverka de ansökningar som lämnas, det vill säga att den eller de operatörer som från början vet att man kommer att ha lägre prioritet anpassar sina önskemål efter detta faktum.

Rapportens andra del behandlar den del av prioriteringarna som avser balansgången mellan önskemål om att få bedriva trafik i förhållande till behovet av att få tillgång till banan för underhåll. En aspekt på denna del av problematiken är att Trafikverket tar på sig en central roll för att definiera behovet av tillgång till banan.

Den tredje delen av rapporten använder data från tågplaneringsprocessen. Den centrala analysen syftar till att undersöka i vilken utsträckning olika operatörer och olika tågslag (person- eller godståg) beviljas de tåglägen som söks. Analysen indikerar att en stor del av de tåglägen som sökts i tågplanearbetet de senaste två åren också har beviljats.

En avslutande diskussion pekar på att det kan finnas skäl att under vissa förutsättningar skapa utrymme för att också operatörer och entreprenörer kommunicerar direkt med varandra.