Under de drygt två hundra år som förflutit sedan det moderna forskningsuniversitetet såg dagens ljus i dåtida Preussen har vetenskap bevisligen gjort världen bättre. Fyra k:n – kunskap, kreativitet, kritikoch kollegialitet – har utgjort nyckeln till denna exempellösa framgång. Akademins framsteg har dock inte vilat på den demokratisk-politiska logik som genomsyrar dagens samhälle, utan på en parallell och alldeles egen verklighet där ett fritt sökande upprätthållits genom att forskare drivits av sitt engagemang och sin nyfikenhet. När denna anda får råda inom vetenskapen blir det också bra för samhället i stort. Men i det projektsamhälle som alltmer tar form och där tiden, resultaten och utvärderingen är centrala, framstår akademins och vetenskapens sätt att fungera som provocerande. Liksom stora delar av den offentliga verksamheten lever i dag akademin under trycket av kortsiktig resultatleverans.Hur kunde det bli så, och vad gör vi åt det?

Denna problematik är temat för Det hotade universitetet, som är redigerad och författad av engagerade forskare, tidigare universitetsrektorer och ämbetsmän som är förskräckta över en utveckling där djup kunskap, vildsint kreativitet, kritiska samtal och kollegialt ansvar kastas på sophögen. Denna utveckling kan inte, och får inte, fortsätta. Då rycker vi undan mattan för mänskliga framsteg och ett civiliserat samhälle. Det är hög tid att försvara de värden som akademin har stått för sedan lång tid tillbaka – inte för att de är traditionella, utan för att de är det modernaste vi har.

Året innan riksdagsvalet 2014 publicerade oppositionsledaren Stefan Löfven debattartikeln ”Välfärdens yrken måste få sin frihet och status åter” (DN debatt 2013-11-15). Inlägget avslutades med: ”Med en socialdemokratisk regering kommer välfärden få större resurser, ett nytt regelverk som sätter människa framför vinst och en ny styrning som utgår från de välfärdsprofessionellas kompetens och yrkesetik.”2 Det är ovanligt för politikens främsta företrädare att så tydligt göra partipolitik av det som vi statsvetare benämner förvaltnings- politik, dvs. idéer och åtgärder riktade mot förvaltningens organisation och arbetssätt (Petersson & Söderlind 1993: 8). Men nu har det alltså skett. Redan en månad efter att socialdemokraterna och miljöpartiet bildat koalitionsregering efter valet 2014 utfärdades ett pressmeddelande från Finansdepartmentet med budskapet ”Ny styrning bortom New Public Management” (23 oktober 2014). Innebörden var sammanfattningsvis att åter ge välfärdens professioner möjlig- het att använda sitt professionella omdöme i sitt arbete, och att utveckla nya styrmodeller för den offentligt finansierade verksamheten (jfr prop. 2014/15:1: 53). Så ser den dagsaktuella förvaltningspolitiska diskussionen ut, och frågan är vad som döljer sig bakom dessa formuleringar. Vad är det i idéerna från New Public Management (NPM) som man vill komma bort ifrån? Kort sagt, vad är det som skapar politisk mobilisering i denna fråga? 

The notion of representation lies at the heart of liberal democratic thinking, and over the years considerable effort has gone into defining and measuring the concept. The least common denominator in the voluminous literature is that in a representative political system there should be a certain amount of attitudinal congruence between masses and elites. One much-debated strategy for obtaining a better match between elite and mass policy opinion is that of increasing the representation of women in important decision-making positions in society. Using data on nearly 5,000 elite-mass dyads within 24 Indian villages, the authors find strong support for the view that a more equal representation of women increases opinion congruence between masses and elites. The results are challenging because they show that women are not only better equipped than men to politically represent women but also that they are better at representing men—and the results are shown to apply in a variety of socioeconomic contexts.

Inspired by recent studies on personality and political attitudes and behavior we use the Big Five approach to assess the influence of a comprehensive set of personality traits on political tolerance. Our study is based on surveys in Bhopal in India and Lahore in Pakistan. We find that all Big Five traits – openness, conscientiousness, extraversion, agreeableness, and neuroticism – are significantly related to individuals’ willingness to grant political rights to groups they dislike in one or both countries. As one of only a few studies examining the relationship between the Big Five traits and political attitudes and behavior outside a Western context these findings demonstrate the importance of also paying attention to personality traits when studying contexts where situational factors such as political violence, poverty, and severe inequalities might be expected to be the main influence on individuals’ behavioral choices.

A number of high profile crises and disasters have driven the EU to increase cooperation among its member states in the area of civil protection and to enhance its capacity to conduct civil protection operations in Europe and around the world. However, in the light of recent transboundary crises in the EU, manifested by the refugee crisis, terrorist attacks, and natural disasters, it is far from clear how effective such cooperative EU arrangements can be due to differences in the way national civil protection has been organized and due to the question of whether sufficient trust exists within and between the involved organizations. In this article, drawing from a unique study of civil protection agencies in 17 EU member states, and utilizing theories on crisis management, public administration and trust, we shed light on the factors that promote national and EU-level effectiveness in civil protection and crisis management.

This article analyzes the link between trust in national institutions and trust in European Union-level institutions among national public officials. Previous research has mainly looked at citizens; in contrast, little is known about the views national officials actually hold towards European Union-level institutions or how much confidence they place in them. Our study draws on a unique survey of 670 officials in 17 European Union member states who are involved in civil protection, a policy area which has recently emerged as one of the most important in the Union. Three mechanisms are explored: a ‘transference’ mechanism; a ‘trust syndrome’ mechanism and a ‘rational evaluation’ mechanism. Our findings confirm the existence of all three mechanisms and show that if European Union institutions are to be trusted to manage European Union-wide crises, then national institutions must be trusted too. This has far-reaching implications for the prospects of enhanced cooperation among civil-protection institutions in the European Union.

In this article, we investigate whether differences in social trust and impartial public administration have an impact on public confidence in EU crisis management institutions. Our assessment is based on a cross-country comparison using aggregate country-level data of the member states in the European Union. Earlier studies on the EU as a crisis manager have not carefully studied to what extent differences in social trust and administrative culture may or may not matter. Our analysis shows that in countries where citizens are treated impartially by their own national public administration institutions, people are less likely to support EU-coordinated civil protection efforts. In contrast, in places where citizens perceive their government's treatment of them as partial and unfair, citizens will tend to support EU-coordinated civil protection.

Det här kapitlet tar avstamp i den offentliga debatten i Sverige om yttrandefrihetens och demonstrationsfrihetens gränser där det blivit allt vanligare med krav på att begränsa demokratin för att hantera kriser och lösa samhällsproblem. Vi undersöker om det finns liknande uppfattningar bland medborgarna. Genom att ställa frågor om hur villiga svenska medborgare är att tillfälligt sätta demokratin åt sidan för att hantera olika kriser och samhällsproblem görs en bedömning av demokratins nuvarande ställning. Är det bara vid särskilt allvarliga och akuta kriser som medborgarna kan gå med på inskränkningar i demokratin eller är uppfattningen mer utbredd än så? Resultaten är både förvånande och oroande. Det tycks krävas betydligt mindre än en allvarlig och akut kris för att en majoritet av medborgarna ska gå med på att tillfälligt begränsa demokratin. Det reser en viktig fråga om demokratin alltjämt är att betrakta som en överideologi i Sverige eller om den snarare ses som en ideologi bland andra.

Demokrati förutsätter åsiktspluralism och ett öppet samtal om intressekonflikter och viktiga samhällsproblem. Därför är det av yttersta vikt att medborgarna kan ge uttryck för sina åsikter och ståndpunkter i olika politiska frågor, och att de uppvisar en hög grad av politisk tolerans mot sina meningsmotståndare. Frågan är dock hur upplevda hot och otrygghet i dagens samhälle samvarierar med den politiska toleransen och yttrandefriheten i Sverige. I 2021 års nationella SOM-undersökning har ett antal frågor ställts gällande politisk tolerans, självcensur och upplevelser av hot och otrygghet. Undersökningen visar att svenska medborgare tycks uppleva en rad hotbilder samtidigt som det finns en utbredd intolerans mot ogillade grupper i samhället. Dessutom ges uttryck för en utbredd självcensur bland svenska medborgare, vilket sammantaget väcker frågor om tillståndet i den svenska demokratin.

This dissertation investigates the factors that led to the breakdown of democracyand the rise of violent separatism in Jammu and Kashmir in the 1980s. Usingnew empirical material collected mainly in India and Pakistan, it is argued thatit is a mistake to see an ethnic factor as the main cause of the conflict in Jammuand Kashmir. Furthermore, although poor socioeconomic conditions may havefuelled discontent, the conflict cannot be explained by such factors alone.Instead, the emergence of incompatible identities should be regarded as anoutcome of a preceding and distinctly political conflict in Jammu and Kashmir. It is argued that the conflict, which later escalated into a small-scale civil war, originated as disputes between elites in Jammu and Kashmir and the central government over power in a weak institutional setting.

The emphasis in the analysis is therefore placed on the development of political institutions and the decisions made by the political elite in Jammu andKashmir and New Delhi during the crucial period 1975 to 1989. Nevertheless,a historical background to the conflict is included in the analysis; it traces theorigins of the party segmentation, which has continued until today. The impactof Pakistani intervention in the conflict is also discussed.

Finally, the factors found decisive in producing violent separatism inJammu and Kashmir are illustrated by a comparative analysis of two Indianstates that have managed integration better, namely Tamil Nadu and WestBengal. An examination of how large-scale violent separatism was avoided inTamil Nadu in the 1950s and 1960s reveals clearly what went wrong in Jammuand Kashmir in the 1980s. We could also have expected Bengali separatism along time ago if we applied the logic of theories on ethnicity. But in spite of itsdistinctive character and political turmoil this state has, like Tamil Nadu,remained and become more closely integrated in the Union.

What goes on within educational institutions can be pivotal for whether and how democracy and political tolerance are nurtured, and peaceful relations between groups encouraged. Several studies oriented to the content of curricula have shown that education in India must be reformed if it is to promote inter-ethnic peace, political tolerance and democracy. The focus of this study, however, is more on the praxis of education – how it is conducted, in what kind of institutional setting it takes place, and what the implications are for interethnic peace. This unique case study of Jammu and Kashmir in India provides unexpected insights into how democratic norms can be promoted in disadvantageous contexts, where open violent conflict prevails and politically intolerant attitudes might normally be expected to result. The findings of this study have important implications for educational reform. First, the authoritarian approach to teaching currently employed in India’s system of primary education needs to be replaced by more modern methods, and corporal punishment must be abolished. Second, the praxis found in at least some of the country’s institutions of higher learning should be encouraged, due to the role it plays in bridging ethno-religious divides and breaking path-dependent trajectories towards political intolerance.