I sina verk som är en blandning av video och installation presenterar Mika Rottenberg sin tolkning av vår samtid. I utställningen Bowls Balls Souls Holes på Louisiana Museum för Modern Konst, Humlebæk i Danmark får museibesökare möjlighet att se hennes på samma gång politiska och estetiska videoverk när de utforskar den mänskliga tillvaron i det globala konsumtionssamhället. Videornas många gånger surrealistiska händelser karikerar och synliggör konsumtionens förgivettagna roll i allas vår vardag, samtidigt som de sätter ljuset på människans ofta förbisedda, märkliga vanor. Konstverkens installationer bjuder in museibesökarna att röra sig inom Rottenbergs värld när videons föremål spiller över i utställningsrummet. Där sammanfogas det virtuella – video – med det tredimensionella – installation – och betraktaren uppmärksammas på sin roll i det faktiska globala konsumtionssystem videon gestaltar. Uppsatsen syftar till att dels analysera video och installation, dels analysera deras intermedialitet och på vilket sätt konstverkens narrativ relaterar till psykoanalysens begrepp det kusliga (das Umheimliche).

This article analyzes the cancellation of a public lecture by Palestinian scholar, Walaa Alqaisiya, during a curatorial program at the Academy of Fine Arts Vienna in May 2022 due to false accusations of antisemitism in the context of anti-Palestinian racism in Austria. We speak of an 'architecture' because we analyze the questions of power, (in)visibility and erasure from the point of view of the public and institutional spaces, asking who can speak, about what and for whom, when? As a collective of former participants, we write from an implicated positionality that we call 'participatory witnesses:' the program ceased to be an abstract exploration of decolonial and queer/feminist perspectives, and transformed us affectively and politically, forcing us to critically respond to the censorship. We start by summarizing the unfolding of events and introducing the figure of the participatory witness and the concept of architecture. Then, we turn to Austrian academia's climate of censorship of Palestinian perspectives. From this context, we analyze Alqaisiya's cancellation through the prism of Euromodern Orientalist tropes, disciplinary strategies and civilizational discourses employed to continue the marginalization and exclusion of Palestinian perspectives. We pay particular attention to the significance of silencing queer Palestinian voices in the context of Israeli pinkwashing. Finally, we mnemonically map our attempts at navigating the architecture, negotiating between reclaiming public visibility for queer Palestinian perspectives and collective acts of refusal and delinking.

This paper is about the artist Patricia Piccinini and the subject of perception of ugliness in art through time. I wanted to comparehow The perception about ugly subjects in art has changed over time from classical art to the posthuman category where Piccinini is active.

There was no research about Piccinini that I could find, but I could work on the perspective from the posthuman and historical points as well as some interwievs and exhibition facts about Piccinini.

The metod I am using in this paper is Panofskys iconografical analasys method. With this method I am allowed to analyse multiple works by Piccinini and compare them to each other and answer the question about ugliness. I also have the opportunity to analyse the works by themselves in depth to see in wich way they are ugly, in wich time period of future they can be in and so forth. 

The works I am analysing in this paper are The couple, Teenage Metamorphosis and James (Sitting). The works appar to be in different stages of future and I analyse them I what I believe is in chronological order. 

My conclusion is that the human reactions upon the unknown and the ugly is the same even if the ugly is a part of the nature or humanmade. But the perception of what can be seen as ugly or not has changed in The sense that we are more tolerable against The things that can be seen as horrific. 

Denna studie syftar till att belysa upplevelser av att leva i ett s.k. mellanförskap och därtill attstudera vid konstnärliga utbildningar. Detta analyseras med stöd av postkolonial teori. Mellanförskap i den här bemärkelsen är en term i syfte att förklara den sortens identitet somsammanfogas av flera olika kategorier, där etnicitet och rasifiering är särskilt centrala. Jag vill därtill bidra med kunskapsfördjupning inom det bildpedagogiska fältet kringmellanförskapserfarenheter. Ambitionen för arbetet är att synliggöra brister i mötet medpersoner som upplever social orättvisa i ett mellanförskap på konstnärliga utbildningar ochbildlärarutbildningar, samt hur detta påverkar deras möte i estetiska val. I studien framkommerdet ofta att det finns en känslan av en stark vithetsnorm på dessa utbildningar. Det finns få tidigare studier på ämnet av individers estetiska preferenser i relation till derasutbildning på konstnärliga institutioner. Denna studie ämnar tillföra en nyansering i forskningengenom att fokusera på hur mellanförskapet speglar estetik och social samhörighet. I denna studiebesvarar jag två frågor: 1. Hur upplever studenter i mellanförskap det bemötande de får påkonstnärliga utbildningar? 2. Hur upplever studenter i ett mellanförskap att deras estetiskauttryck blir bemötta? Jag har genom en fokusgrupp haft samtal och workshop med personer som lever i mellanförskapoch har gått eller går en konstnärlig utbildning. Fokusgruppen utövade tillsammans trekonstaktioner genom en konstnärligt gestaltande performance som ägde rum på Konstfacksvårutställning 2022.

This book explores the complexity of preaching as a phenomenon in the medieval Jewish-Christian encounter. This was not only an "encounter" as physical meeting or confrontation (such as the forced attendance of Jews at Christian sermons that took place across Europe), but also an "imaginary" or theological encounter in which Jews remained a figure from a distant constructed time and place who served only to underline and verify Christian teachings. Contributors also explore the Jewish response to Christian anti-Jewish preaching in their own preaching and religious instruction.

Contents:

1. Jonathan Adams and Jussi Hanska, Introduction: The Jewish-Christian Encounter in Medieval Preaching

Part I: Regional Studies

2. Raúl González Salinero, Preaching and Jews in Late Antique and Visigothic Iberia

3. Regina D. Schiewer, Sub Iudaica Infirmitate — "Under the Jewish Weakness": Jews in Medieval German Sermons

4. Jonathan Adams, Preaching about an Absent Minority: Medieval Danish Sermons and Jews

Part II: Preachers and Occasions

5. Kati Ihnat, "Our Sister Is Little and Has No Breasts": Mary and the Jews in the Sermons of Honorius Augustodunensis

6. Filippo Sedda, The Anti-Jewish Sermons of John of Capistrano: Matters and Context

7. Maria Giuseppina Muzzarelli, The Effects of Bernardino da Feltre’s Preaching on the Jews

8. Jussi Hanska, Sermons on the Tenth Sunday After Holy Trinity: Another Occasion for Anti-Jewish Preaching

Part III: Symbols and Images

9. David I. Shyovitz, Beauty and the Bestiary: Animals, Wonder, and Polemic in Medieval Ashkenaz

10. Giacomo Todeschini, The Origin of a Medieval Anti-Jewish Stereotype: The Jews as Receivers of Stolen Goods (Twelfth to Thirteenth Centuries)

11. Pietro Delcorno, The Roles of Jews in the Florentine Sacre Rappresentazioni: Loyal Citizens, People to be Converted, Enemies of the Faith

12. Nirit Ben-Aryeh Debby, Mendicants and Jews in Florence

13. Martine Boiteux, Preaching to the Jews in Early Modern Rome: Words and Images

This study examines how the Royal Palace of Stockholm gradually, from 1880–2000, became established as a monument in art and cultural history, as well as a site of national heritage. The musealisation process of the royal residence is described by analysing the origin of new museal and exhibition milieus, and changes in the palace’s State and Bernadotte Apartments. These measures were taken to enhance and manage this cultural heritage and to make it accessible by using art historical and antiquarian expertise. The thesis discusses the origins of the Palace Museum (1936), Gustav III’s Museum of Antiquities (1958, 1992), the Treasury (1970), the Royal Armoury (1978) and the Tre Kronor Museum (1999). Two periods of consolidation are discernible. First, the façade restoration of 1898–1902, during the reign of king Oskar II, and the completion of the sculpture programme make manifest the late 19th- century positioning of the Tessin palace as a national heritage site. With the appointment of the art historian John Böttiger as Surveyor of the Royal Collections, the king’s commitment to the royal collections led to both object-based scientific research and new conservation practices. Second, collection and exhibition activities evolved during the reign of king Gustaf VI Adolf, 1950–1973, with pronounced educational ambitions and democratic characteristics. The study illuminates the contributions of the palace architects, the role of the Office of the Governor of the Royal Palace and the relationship with the state-run Nationalmuseum and Royal Armoury, which have contributed to continuity in the presentation of historic collections. The thesis demonstrates the importance of art history writing for museal and restoration practices, particularly Stockholms slotts historia 1–3 (1940–1941), a publication decisive in the restoration work in the State and Bernadotte Apartments from the 1940s until the 1970s. The study examines the palace’s dual function as a national monument and royal residence, and how this has been a condition of the musealisation process. Important analytical concepts in the study are musealisation, institutionalisation, professionalisation and scientisation. 

This study examines the work of art in the underground station Kungsträdgården in Stockholm and discusses the observers interpretation of the art in the station. When the artist Ulrik Samuelson got his commission to shape the station he was influenced by Marcel Duchamp and the concept art. Two themes were integrated in the work of art, the actual culture life and the palace called Makalös, which was situated just above the currant station, three hundred years ago. The station was built in two stages.

The first part was opened in 1977 and the second part in 1987. Panofsky´s iconographic working method has been used in this essay. Accurate observations of the work of art and relevant literature studies are described in the study. Samuelson’s work has a lot of references to currant culture, social and political life of the time as well as so called ready-mades from Stockholm and artefacts from Makalös.

The observers understanding of the work of art is dependent on for example the observers age and knowledge. The parts that were present thirty years ago were known by people at that time but are hardly known by anybody nowadays. The modern young observers may not interpret every part of the numerous things and symbols although this will probably not prevent them to enjoy the work of art as a highly artistic production.

In the early-15th-century book Il libro dell’arte by Cennino Cennini, the author uses the word diadema about a dozen times. The most recent Swedish edition from 2011 interprets this not as an object but as a halo, a divine light. The earlier edition from 1947/2000 keeps the closest meaning, a diadem, and by that the physical item. Both a material diadem and an immaterial halo would be represented in gold in the paintings described, consequently the symbolism of this material is closely linked to the interpretation of the motives Cennini could be describing.       

The time around 1400, in Florence, is an important period of transition, where a fashion that differs for men and women has just been born, the boundaries of the sumptuary laws concerning headdress and jewellery are constantly challenged by women, and the rise of a more secular world where an individual dignity developed may instead be an argument that the word diadema is an essential sign of a more materialistic lifestyle emerging. Several factors come together arguing that the golden headdress of the early renaissance played just as important a role in paintings as the divine light and therefore showing that not every item gilded is a symbol of divinity, it can also be earthly belongings such as insignia, jewellery and dress decoration.

This paper, on the identities shown in one of the cameos in Empress Josephine’s pearl and cameo diadem, has first of all focused on the mythological characters, and thereafter raised the question if these are to be seen as an allegory for people from the time. The process of identi-fication has followed the three levels in Panofsky’s method for analysing art, where the first and second levels consist of already known material from the Bernadotte Library, Royal Palace in Stockholm and the jeweller house of Chaumet (former Nitot et Fils) in Paris.                     

To decipher both the mythological individuals and the possible allegories, that is the third level, the iconology itself, the thoughts and methods of  Göran Hermerén on the rise and fall of allegories along with Leora Auslander’s solutions using visuals comparisons, when no written material is available, have provided the academic framework for the study.                               

When comparing the cameo with pieces of art from the time, the subject fits the description of the Roman mythology’s love goddess Venus and her son Cupid, the lovechild fathered by Mars. Moving on to allegories, well-known material shows that Emperor Napoleon was keen to be portrayed as the god of war Mars and Empress Josephine as Venus.  A portrait of special interest to the study, a rather private painting by Parent from 1807, which is probably still unknown to most people, shows how Josephine is depicted with a recently deceased grandchild, a young boy how was also the nephew of Napoleon’s, a close relative to them both, and in the line of  succession to the throne, while Napoleon still was Emperor. This picture has an expression which is close to the one of Venus and Cupid, and it is also made to look like a cameo. These portraits were known at the time when Napoleon gave the diadem to Josephine in 1809.                                                      

Among portraits from the Napoleonic era, there has earlier only been one known painting, even if in two examples, where the diadem is shown. It is a miniature of Empress Josephine, a work from her final period at Malmaison, 1814. However, another miniature picturing the daughter Hortense in the very same piece of jewellery, from 1812, has now become known. In both these examples, the depicted cameo has a hight measuring only millimetres, why a discussion on the execution and the rendering has to be done with restraint. But in the daughter´s portrait there is a certain attempt to show the outlines of the central cameo that differs from the later painting of the Empress. This may be an indication of how much more important it was for the daughter to relay the picture of her mother and the memory of her son, in 1812, than it was for Josephine in 1814, after the divorce, probably after the fall of Napoleon too, when she was no longer his Venus, and there was no longer a throne for any of her grandsons to inherit.        

Therefore, in short, the chosen methods give the answer that the mythology depicted is a scene of Venus and her son Cupid, and the allegorical interpretation of Venus is the Empress herself. The child in shape of Cupid here, may well be read as one of her daughter’s sons, at the time a much longed-for heir to the throne of Napoleon I.

The main purpose of this study of a pearl and cameo diadem, given by Napoleon to his first wife Josephine in 1809, is to follow its representation in portraiture from Paris in 1812 to Stockholm in 2010, and explore how the iconography develops during these 200 years. From the earlier years, the diadem is found only in miniatures, then after coming to the new royal family in Sweden, the Bernadottes, it is given a role of an heirloom representing history and families in grand paintings, arriving to the present well-known wedding hairpiece, covered by modern media, where the diadem is more of a crown than the open, forehead-covering piece of fashion jewellery it was during the Napoleonic era in France. The portraits from 1812, 1814, 1836, 1837, 1877, 1976, 2000/2003 and 2010 also portray a development of the female role model of its time. Just like the hair piece attains an iconography which comprises not only the highest dress codes but also a possibility of status transformation for the people involved in ceremony, the role of the country’s First Lady is about to change into a higher, more egalitarian position of present days.

This article presents an interpretation of conceptual artist Qiu Zhen’s photographic work Me and My Bride: Satan’s Wedding No. 5 (2008) within the theoretical framework of Homi K. Bhabha’s Third Space. Because of its hybrid status and the work’s subtle likeness to certain visual elements related with the story of Frankenstein the interpretation is closely connected to that narrative. More specifically, the article uses this particular literary-photographical and cross-cultural panorama to explore artistic creativity, individuality and freedom of expression as articulated in this conceptual and postmodern work that was produced in the wake of preparing for the 2008 Olympic Games. The article further explores how something foreign like Frankenstein may engage with ‘Chineseness’ and how ‘Chineseness’ may be emphasized through the usage of something foreign. Thus this article approaches the concept of ‘Chineseness’ as a wearer of a foreign coat, negotiating the hybrid as a highly performative but softly speaking political product on the Chinese art scene.

Föreläsningen handlar om hur fotografiet nådde Kina och hur mediet sedan starten influerats av västerländsk, inhemsk kinesisk kultur och japanska trender. Med utgångspunkt i porträtt och salongsfoto på 1840-talet följer föreläsnigen utvecklingen fram till dagens internationellt uppmärksammade iscensatta fotografi och diskuterar hur det kan tolkas och förstås.

Konsten i dagens Kina berättar om bröllop ur andra synvinklar än det romantiska. Det finns både fotografier och målningar vilka vänder och vrider på kärleksidealen och konstnärerna funderar kring bröllopets och bindningens roll i ett modernt kinesiskt samhälle.

I år har den femte upplagan av Örebros konstbiennal OpenART gått av stapeln. Den är sedan 2013 den största konstbiennalen i Skandinavien och brukar visa verk av ett sjuttiotal konstnärer från olika delar av världen i stadsrummet och på museer. I år bidrog inte mindre än 13 kinesiska konstnärer och var därmed efter Sverige den mest representerade nationen. De två kinesiska utställningarna "Möten" och "Utan hämningar" fanns att beskåda 14juni–6 september och visade konstverk av Ai Weiwei, Chen Zhiguang, Cheng Dapeng, Chi Peng, Fu Zhongwang, Hu Weiyi, Li Binyuan, Liao Yijun, Song Dong, Wang Rui, Xu Bing, Yang Mushi och Yin Xiuzhen. Svensk-kinesiska föreningen var på plats och höll en visning i början av augusti. Här recenseras OpenARTs stora satsning på kinesisk samtidskonst.

Liksom den kinesiska ekonomin har den kinesiska konstmarknaden växt explosionsartat det senaste decenniet. Kinesiska köpare söker sig nu utomlands i jakten på föremål. Sverige har av tradition fina samlingar av östasiatisk konst och de svenska auktionshusen märker av det nyväckta intresset för den äldre kinesiska konsten även i Sverige.

M+museet för visuell kultur i Hongkong öppnar portarna för kinesisk samtidskonst och visuell kultur i ett unikt museiprojekt i Asien. 2018 står byggnaden på 60 000 kvm på plats med Herzog & de Meuron som arkitekt. M+ är dock mycket mer än byggnaden. Lars Nittve berättar under ett samtal i Umeå 2014 om hur det är att skapa ett nytt slags museum enligt demokratisk modell som inte tidigare funnits i Hongkong.

Huang Rui har alltid strävat efter att gå sin egen väg. Han engagerade sig i demokratirörelsen 1978-79 och var med om att bilda konstnärsgruppen Stars. Efter femton år i exil återvände han till Kina och deltog i uppbygganden av konstnärsområdet 798 i Peking.

Syftet med denna uppsats är att ta reda på om Laurie Lipton är en surrealistisk konstnär eller ej. Hur påverkas Lipton av utomstående verkliga/realistiska faktorer?  Vilka känslor, tankar och åsikter uttrycker hennes verk?

Det huvudsakliga materialet i denna uppsats är bildanalyser av Liptons verk, där analyserandet sker utifrån semiotik, genus, psykoanalys och surrealism. Bilderna jämförs med varandra för att se ett mönster i Liptons val av gestaltningar och teman. Detta i kombination av fakta som presenteras om Lipton, surrealism, realism och tidigare forskning, ska bidra med ett sammanfattande resultat och en avslutande diskussion kring Liptons konstnärskap som surrealist eller ej, i slutet av uppsatsen. Resultaten konstaterar att Lipton bör kategoriseras som en surrealist. Möjligtvis kan hon kallas för en surrealistisk realist på grund av hennes återkommande realistiska innehåll i sin konst.

Föreliggande uppsats studerar rehabiliteringsträdgården i Alnarp via Erwin Panofskysikonologiska metod. Rehabiliteringsträdgården är skapad utifrån undersökningar av människorsföreställningar om natur- och kulturupplevelser som de anser positiva för hälsa och välbefinnande.Trädgården är uppdelad i åtta olika kategorier som är kopplade till graden av informell respektiveformell design, det finns också mellan dem gränsland som har en mer flytande stil. Uppsatsen harbegränsats till att avhandla två av de åtta kategorierna, skogsträdgården som är mer naturlik, ochentréträdgården som är formell. Syftet med uppsatsen är koppla samman de båda delträdgårdarnamed stilhistoriska förebilder inom trädgårdskonsten genom att valet av former och materialjämförs med varandra och med historiska trädgårdar, liksom att jämföra de båda delträdgårdarnamed andra konstnärliga manifestationer, t ex måleri och arkitektur. Slutligen är syftet att i denikonologiska intuitiva syntesen undersöka trädgårdarnas idémässiga ursprung. Resultatet visar attträdgårdarna har tydliga referenser till sina respektive genrer, den italienska formträdgården ochden engelska landskapsparken. Skillnaderna finns även representerade i andra konstnärligaverksamheter. Den syntetiska intuitionen som vilar på författarens kunskaper och erfarenheter,länkar de olika trädgårdsidealen till politiska ideologier och kognitiva strukturer.

Föreliggande uppsats studerar Friedensreich Hundertwassers (1928-2000) organiska/vegetativaarkitektur, begränsad till utvalda signifikativa arkitekturelement på fyra olika bildnivåer, frånöversiktsbild till en avgränsad del av ett mindre utrymme. Den byggnad som avses är kvarteretDie Grüne Zitadelle i Magdeburg, Tyskland. Uppsatsen är tudelad i den meningen att den utgårifrån nämnd arkitektur och analyseras/syntetiseras enligt Erwin Panofskys ikonologiska metod. Urdenna första analys framvaskas relevanta dikotomier, en metod som i sin ursprungliga form ärHeinrich Wölfflins komparativa. Dock jämförs inte Hundertwassers verk genom epokskiljandestilfaktorer, utan genom jämförande med en konstnär som enligt tidigare forskning anses varanärliggande Hundertwasser. Denne arkitekt är Antoni Gaudí (1852-1926), verket för analysen ärCasa Milá i Barcelona i Spanien. Syftet med uppsatsen är att genom dikotomierna experimentelltjämföra arkitekterna och deras verk, och forskningsinriktningen ligger i att urröna omdikotomierna kan blottlägga insikter om skillnader och/eller likheter som annars kunde varit svåraatt identifiera. Resultatet visar att arkitekterna tolkat filosofin på delvis lika och delvis olika sätt.Sammanfattande har Hundertwasser ett betydligt mer individualiserat formspråk avseende designifikativa arkitekturelementen. Oavsett om den dubbla metoden tillför nya kunskaper eller inte,torde dikotomierna kunna fungera som stöd för arkitekturanalyser och som hjälp vidkonstreflektion.

Uppsatsen beskriver konstverket ”Vridning” av Kalmarkonstnären Anders Lönn. På den pre-ikonografiskanivån beskrivs verket i avseende på vad som är möjligt att konkret uppfatta med ögat, både gällande material och form på den plats där det står. På samma nivå beskrivs också vad som finns i konstverkets omedelbara närhet geografiskt, samt Kalmars lokalisering i förhållande till konstverket och regionen. Verket är placerat i den så kallade Karlsrorondellen strax söder om Kalmar. Rondellen är en punkt där tre huvudvägar och en lokal väg sammanstrålar. Konstverket reser sig 17 meter över marken och har verkat provokativt på vissa individer. ”Vridning” är välkänt i Kalmar och går i folkmun under beteckningen ”pinnen”. Materialet är trä och även marken i rondellen runt konstverket ingår i konstverkets idé.

På den ikonografiska nivån går analysen djupare och avser att besvara frågor som: Vad i Kalmar eller andra platser kan ha inspirerat konstnären. I generell mening; vad i traktens natur och kultur kan verka inspirerande för vilken som helst konstnär. Vår perception orsakar att vi drar till oss idéer i vår omgivning som sedan blandas och omtolkas. För en konstnär manifesteras resultatet av denna process genom olika konstverk. Uppsatsens ambition för denna nivå är således att knyta konstverket till konstnärens medvetna och omedvetna inspirationskällor i den lokala/regionala kulturen, vilken har stora delar gemensam med den nationella. Rubriken Material & Dimensioner relaterar till trämaterialet och de dimensioner som är förknippade med lokala/regionala/nationella byggnadsverk och skepp. Rubriken Form& Idé relaterar till formen i universell mening, d v s vilka andra konstverk runt om i världen som inspirerat både tidigare och senare konstnärer. Detta knyts till idén om hur formen påverkar betraktaren att uppfatta en rörelse i konstverket.

Den ikonologiska nivån ligger än djupare i den tidigare. Med hjälp av abstraktioner som beskriver individuella, mellanmänskliga och kollektiva skeenden och föreställningar avseendeklass, genus, kommunikation, möten, kopplade till material, form, idé och plats föreslås olika objekt som inspirationskällor. Förförståelsen jämförs med texter om t ex konstruktivism, den betydelsebärande skillnaden, gruppdynamik osv. Rubriken Material & Form relaterar tillmaterialet som klassbärare och varaktighet, formen som genusbetydande och avantgardistiska referenser. Rubriken Plats & Idé behandlar vägarnas och vägskälens betydelse för människors möten och kommunikation, liksom hur en plats kan bära individers identitet och meningsföreställningar.

Diskussionen landar i att ett konstverk som visar upp sig offentligt, utan att människor aktivtbehöver välja om de vill ta del av det inte, uppenbarligen kan verka mer provocerande än institutionell konst. Det kan också sammanbinda en lokalbefolkning, utgöra en del av dess identitet. En handfull skulle kanske fortfarande lättat andas ut om det plockades ned, men de flesta skulle nog ändå sörja ett förlorat sjö- och landmärke som tillhör kollektivet.

This study explores what is characteristic of Bim Eriksson's cartoons in her two published books Det kändes lugnt när mina känslor dog (It felt calm when my feelings died) and Baby Blue. Additionally, it explores the function of her drawing style, the interaction between text and image, as well as the differences between the two works. This has been accomplished through a semiotic and hermeneutic analysis, where the smaller elements of the comics have been divided and interpreted individually and in relation to each other. To gain a deeper understanding of the mixed and changing medium of comics, a background on the comic definition and history of comics has provided the foundation for the analysis and orientation in the subject. 

Eriksson's cartoons convey a visual emotional representation through stylized drawings both with and without accompanying text. Her comics tell stories filled with emotions through attributes, symbols, and text. Her drawings feature unique and innovative characters that are characteristic of her style. Eriksson's comics progress visually with a limited color palette and stylistic approach. The interaction between text and image differs between the comics, and the sequential storytelling plays a significant role in leading the reader through the story. However, Eriksson's single-panel comics have the ability to tell a type of emotional story. The accompanying text makes it easier for the reader to understand what the sender, in this case Eriksson, wants to convey, but they can also be interpreted without the accompanying text. The illustrated images, therefore, stand better on their own than the text does. 

This paper gives an introduction to some of the problems of modern camera surveillance, and how these problems are, or can be, addressed using visualization techniques. The paper is written from an engineering point of view, attempting to communicate visualization techniques invented in recent years to the non-engineer reader. Most of these techniques have the purpose of facilitating for the surveillance operator to recognize or detect relevant events (such as violence), while, in contrast, some have the purpose of hiding information in order to be less privacy-intrusive. Furthermore, there are also cameras and sensors that produce data that have no natural visible form, and methods for visualizing such data are discussed as well. Finally, in a concluding discussion an attempt is made to predict how the discussed methods and techniques will be used in the future. 

Syftet med detta arbete var att undersöka hur rummet och dess inredning möjliggör bildskapande sett i relation till styrdokumenten och aktuell bildpedagogisk forskning. Undersökningen kan placeras inom det tvärvetenskapliga forskningsområdet Visuell kultur där förhållandet mellan seende och kunskap studeras och hur det i detta förhållande förhandlas fram och skapas mening. I arbetet har jag försökt att anlägga en konstruktionistisk syn på de undersökta lokalerna. Utgångspunkten har varit att mening skapas i mötet mellan det visuella, auditativa och spatiala och att rummen på så sätt skapar olika möjligheter för handling. Att planera skollokaler (i detta fall bildlokaler) och att inreda och utrusta förskolerum och klassrum kan ses som iscensatta teorier om barns och ungdomars behov, utveckling och lärande.

Åtta lokaler från förskolan till gymnasiet dokumenterades med fotografier och jag intervjuade också lärarna som arbetade i lokalerna. Utifrån detta underlag har jag sedan analyserat varje lokal för sig. I resultatdelen beskrivs hur lokalerna nyttjas för bildskapande. I resultatet visas också att lokalernas utseende och möjligheter beror på en förhandlingsprocess som startar under byggprocessen och sedan fortsätter när lokalerna tas i bruk. Denna förhandling rör även barnens och ungdomarnas möjligheter att förhålla sig aktiva i rummen och själva ta initiativ till bildskapande. Olika traditioner inom bildämnet återspeglas genom de bilder som presenteras på väggarna och det material som finns synligt i lokalerna. Arbetet har gett insikter om vikten av välplanerade lokaler utifrån det arbetssätt eller den pedagogik man vill jobba efter. Men också om hur lokalernas inredning, det material och de bilder som presenteras återspeglar olika syn på bildämnet, på kunskap och på dem som vistas där.

Lady Birgitta Birgersdotter (ca 1303–1373), Saint Birgitta of Sweden, was born and lived in an environment with noble ideals and with extensive international contacts. She was a wife and mother of eight, and a lady at the court of king Magnus Eriksson and Magistra to Queen Blanche of Sweden. Lady Birgitta was a traveller and a pilgrim. As a widow, she chosed the spiritual life not by retreat to a nunnery, but by leaving the country with the aim of founding a new monastic order. Birgitta and her large entourage began the journey to Rome in 1349.

Her background in the highest nobility, and a courtly culture that she highly esteemed, is reflected in her revelations. I will argue that this courtliness is also communicated in the use of imagery in Vadstena monastery the years around 1400. But pictures were not without its problems, as will become apparent in another example in the very same context.

The Revelations were written down in Latin and in Old Swedish from the 1340s in Sweden to her death in Rome in July1373. Saint Birgitta had reason to reflect on issues like desire not only from her own private perspective, but also because her Revelations in the end formed the basis for an international monastic order. On the one hand there were bodily desires that should be mastered, on the other there was a religious desire for God.

The revelations were widely spread. During the canonization to en elite among the clergy, kings and noblemen and later they were used in the Birgittine convents, and quoted in innumerable sermons and spread to cathedrals and the parish churces. Therefore, they can be used when the aim is to highlight the use of imagery and devotional life in the Middle Ages. These texts reached far beyond the scholarly and monastic environment.

This paper focuses on expressions of the ambivalent relationship as indicated above. My intention is to highlight the often complex relation between text and image, and to include adopting of form between secular and spiritual imagery in the discussion. As desires involves feelings, I will pay attention to expressions of the senses. The question is if and how the presumed ambivalence between worldly and spiritual, is evident in the Revelations and imagery in Vadstena? What visual codes were used? How was imagery used, and what attitudes towards imagery can we trace through text and images?

Jag går på Konstfack Textil och har i mitt kandidatarbete valt att förhålla mig till begreppet storytelling genom att göra en textil animerad film. Efter tre år på denna utbildning förhåller jag mig framförallt till textil genom att använda textilier som en palett med dess olika mönster, strukturer och färger för att med dessa kunna bygga bilder och berätta. Fokus under projektets gång har framförallt legat på manusskrivande. Vägen fram till den slutgiltiga berättelsen har varit längre och snårigare än jag trott; hur att verkligen göra en berättelse. Centrala teman under vägen till min film har varit berättandet i sig. Berättelsens innehåll har byggt på minnen om sorg och förgänglighet samt klimatförändringar ur ett poetiskt narrativt perspektiv.

När jag skrev min projektbeskrivning var jag fokuserad på att göra en saga. Jag har i projektet hela tiden rört mig kring begreppet saga; men om arbetet resulterar i en saga är inte längre det viktigaste. Jag valde en form, men har nu istället gått vidare med innehållet; och låter innehållet bära historien, för att se vilken form den landar i.

Jag har funderat mycket på vad det är som gör en historia intressant. Vad i en berättelse fångar en betraktare eller en lyssnare?  Vad det är som fångar människan i allmänhet har jag valt att inte gå in på; utan jag har i detta arbete undersökt vad jag själv dras till för historier; vad som triggar min egen berättarlust och vad som får mig att vilja lyssna vidare till en påbörjad historia.

Min strävan är att göra en animerad broderad mönsterfilm om att möta sig själv, för att under projektets gång fördjupa mig i berättandets konst. Berättelsen är tänkt för barnet inom  oss,  både inom barnet och inom den vuxne, men framförallt en film för alla som tycker om at lyssna til berättelser.

I bildbilagan längst bak finns bilder från projektets process. Det finns i texten ingen specifik hänvisning till bilderna, av den anledningen att bilderna passar in på flera ställen i texten.

Uppsatsen berör den platsspecifika konstens spännvidd genom en fallstudie av två verk. Det ena verket har tillkommit genom en tävling som arrangerats av företag, organisationer, institutioner och kommuner. Det andra verket är ett privatfinansierat gatukonstverk som upplåtits utan tillstånd. Genom uppsatsen förs en diskussion om de båda verkens tillkomst och syfte samt hur de respektive städerna Stockholm och Söderköping förhållit sig till verken.

This thesis is about the Swedish landscape painter Elias Martin (1739-1818). The main interest is in his depictions of nature, landscape images and topographical views. Chronologically, it covers the period 1760 to 1810. The first part puts Martin's artistic achievement in a historiographic perspective and presents an overview of his artistic career - from his birthplace Stockholm to Paris and from there to London, where he successfully established himself on the English art scene in the 1770s. Returning to his native Sweden in 1780, he soon emerged as the country's leading landscapist of the period.

In the second part of the thesis, a study is presented of Martin's relationship to the art markets of England and Sweden, and in the third an attempt is made, through the medium of a specific genre of Swedish eighteenth-century literature - travel writings - to gain a deeper insight into the attitudes and values of the period. Here, the focus of interest is on different ways of viewing nature and landscape art in Sweden in the late eighteenth century. On the basis of this discussion, an attempt is made to reconstruct a Swedish 'period eye', specific to the upper-class culture of the Gustavian age.

These discussions of the importance of the market and of a Swedish period eye form the basis for an answer to the overarching question of this thesis, concerning the relationship between Martin's images and contemporary perceptions of nature. From the conclusions drawn, it becomes clear that different ways of relating to landscape existed side by side. The attitudes discernible in the artist's pictures, as in the travel writings of the period, are diverse and contradictory, complicating an understanding of the eighteenth century's view of nature as something uniform. Elias Martin's art thus illuminates the many vantage points and variations in the Gustavian era's feeling for nature.