Med utgångspunkt i perspektivet att ekonomisk utveckling i grund och botten är betingat på de kompetenser som används i produktionen av varor och tjänster, har denna rapport analyserat skogsnäringarnas utveckling i Västernorrland 2002-2015 med avseende på sysselsättning, antal arbetsgivare och arbetsinkomster. Särskilt fokus ligger på hur Västernorrlands skogsindustri är kopplad till övriga delar av näringslivet i form av det humankapital som de delar med varandra. Detta görs empiriskt genom analyser av regionens skill-relatedness, det vill säga flöden av arbetskraft mellan sektorer i regionen, för att grafiskt visa i vilken grad olika sektorer är relaterade till varandra. Utifrån argumentet att humankapital är en central resurs för regional utveckling låter vi data visa hur regionens skogsnäringar är kopplade till övriga näringslivet, och därigenom belysa branschöverskridande relationer bortom gängse föreställningar om kopplingar drivna av det officiella industriklassificeringssystemet.
Även om inkomstutvecklingen och andelen kvinnor i Västernorrland följer riksgenomsnittet har både antalet företag och sysselsatta utvecklats betydligt sämre i Västernorrland. Generella utbildningsnivån har ökat både i riket och i regionen, men Västernorrland har generellt en lägre utbildningsnivå. Skogsnäringarna i Västernorrland bryter delvis mot detta generella regionala mönster. Både antalet sysselsatta och antalet arbetsställen inom skogsnäringarna har kraftigt minskat i antal och tvärtemot regionens generella utveckling har också andelen högutbildade (med minst treårig universitetsexamen) minskat liksom andelen kvinnor. Trots dessa kraftiga rationaliseringar på personalsidan är utvecklingen för skogsnäringarna inom Västernorrland betydligt mindre negativ än för riket i övrigt. Det gäller framförallt inkomstnivåerna bland de anställda. Inkomstnivåerna i Sveriges skogsnäring har sjunkit i relativa termer men ökat med drygt 20% i Västernorrland och ligger 2015 på en något högre nivå än övriga näringar i regionen. Det kan i sin tur tyda på en positiv omvandling mot mer kvalificerade arbetstillfällen, även om det också inneburit kraftiga rationaliseringar.
För att belysa hur skogsnäringarna är inbäddade i regionens struktur av kompetenser har vi kartlagt graden av specialisering (hur representerad en industri är i regionen relativ i riket), graden av relatedness(hur väl en industri är kopplad till andra industrier genom personalflöden), och graden av inbäddning (förekomsten av andra industrier i regionen som delar liknande kompetensresurser). När det gäller den relativa närvaron av skogsnäringar i regionen utifrån antalet sysselsatta finner vi att ingen av skogsnäringarna har en betydande relativ specialisering i Västernorrland. Det är endast tillverkning av wellpapp och pappers- och pappförpackningar som har en specialiseringsgrad över 1 (dvs högre än riksgenomsnittet). Det innebär med andra ord att trots ett relativt högt bidrag till regionalt förädlingsvärde och skatter är näringarna underrepresenterade på regionens arbetsmarknad. Det återspeglas bland annat i den relativt kraftiga minskningen av sysselsatta och arbetsställen vi identifierat (och som pågått långt innan den period denna rapport analyserar) men också den relativt kraftiga ökningen av inkomster (högre än riksgenomsnittet för skogsnäringarna och i paritet med regionen i övrigt). Skogsnäringarna har med andra ord genomfört produktivitetshöjande rationaliseringar vilket i sig kan gynna regionen.
Utifrån vårt analytiska ramverk är det dock aningen mer problematiskt att de relativt få arbetsgivarna inom skogsnäringarna också är relativt isolerade i regionen utifrån ett kompetensresursperspektiv. Det är endast tillverkning av andra byggnads- och inredningssnickerier, skogsförvaltning, drivning och pappers- och papptillverkning som har en genomsnittlig koppling till andra näringar i regionen över gränsvärdet för en kompetensrelaterad verksamhet. Detta återspeglas också i hur inbäddad skogsnäringen är utifrån den relativa koncentrationen av kompetensrelaterade verksamheter. Det är endast ovan nämnda fyra näringar som är tydligt inbäddade i regionens näringslivsstruktur, och endast två (pappers- och papptillverkning och tillverkning av byggnads- och inredningssnickerier) som har ett inbäddningsindex över regionens medelvärde. Det innebär att skogsnäringarna generellt är relativt perifera när vi pratar om vilka kompetensresurser skogsnäringen delar med övriga regionen. Dock är teknisk konsultverksamhet direkt eller indirekt relaterat till flertalet skogsnäringar, vilket kan peka på ökade tekniknivåer och ökat behov av tekniska specialistkunskaper. Även om företag kan kompensera för en svag regional inbäddning genom utomregionala nätverk, innebär framförallt en svag inbäddning att det kan vara svårare för arbetskraften att finna nya produktiva uttryck för sina kompetenser i regionen vid framtida rationaliseringar. Det i sin tur kan driva på utflyttning till andra regioner.
Utifrån en smart specialiseringsagenda drar vi slutsatsen att policyinsatser bör verka för att öka graden av inbäddning för regionens nyckelindustrier då det kan underlätta en framgångsrik omvandling som bygger på regionens redan existerande kompetensresurser.