The availability of interim measures has been described as a necessity for the effectiveness of arbitral procedures. Traditionally, parties had to either wait for the constitution of the arbitral tribunal or turn to national courts in order to receive interim relief. Since both of these options can be problematic, various arbitral institutions, including the SCC, have introduced Emergency Arbitrator provisions which make it possible for parties to apply for interim measures prior to the constitution of the arbitral tribunal.

The purpose of this thesis is to analyze the grounds on which an Emergency Arbitrator under the SCC provisions will grant an application for interim measures. After analyzing Emergency Arbitration in general and the SCC Emergency Arbitrator procedure in particular, including the legal status and enforceability of a decision on interim measures, the thesis focuses on the requirements for granting interim measures. There are no stipulated requirements in terms of interim measures why it is up to the arbitrators to decide the standards that must be met. Different sources of law have been suggested to provide guidance to arbitrators in terms of applicable requirements, including national laws, international arbitral case law and the UNCITRAL Model Law. The requirements generally considered as applicable include prima facie jurisdiction, the establishment of a prima facie case, irreparable harm, urgency, no prejudgment on the merits and proportionality. A review of SCC Emergency Arbitrator case summaries suggests that the Emergency Arbitrators’ practice vary in terms of applied requirements and sources of law.

The final discussion of the thesis concludes that there is a great amount of uncertainty pertaining to the question of on what grounds an Emergency Arbitrator will grant a request for interim measures. From a party perspective, it can be argued that more predictability would be preferable, why a suggestion of clearly stipulated requirements for granting interim measures is presented from a de lege ferenda perspective.

Möjligheten till interimistiska åtgärder har beskrivits som en förutsättning för att skiljeförfaranden ska fungera på ett tillfredställande sätt. Tidigare var tvistande parter tvungna att välja mellan att vänta på att skiljenämnden skulle utses eller vända sig till en nationell domstol för att få ett beslut om interimistiska åtgärder. Eftersom båda dessa alternativ kan vara problematiska har flera olika skiljedomsinstitut, bland annat SCC, infört regler om s.k. interimistiska skiljemän vilket gör det möjligt att begära interimistiska beslut innan målet har hänskjutits till skiljenämnden.

Syftet med denna uppsats är att analysera vilka krav som ska vara uppfyllda för att en interimistisk skiljeman enligt SCC:s regler ska bevilja en begäran om interimistiska åtgärder. Inledningsvis utforskas den rättsliga bakgrunden till den interimistiska skiljeprocessen i allmänhet samt SCC:s regler för interimistiska skiljemän i synnerhet, vilket inkluderar en analys av interimistiska besluts rättsliga betydelse. Därefter ligger fokus på vilka krav som ställs för att interimistiska åtgärder ska beviljas. Eftersom det inte finns några stadgade rekvisit är det upp till skiljemannen att avgöra vilka krav som ska uppfyllas. Olika rättskällor har föreslagits vara vägledande för skiljemän när de bestämmer vilka rekvisit som ska tillämpas, däribland nationella lagar, internationell praxis samt UNCITRAL:s modellag. De rekvisit som generellt anses vara tillämpliga innefattar prima facie jurisdiktion, visandet av sannolika skäl för talan, allvarlig skada, brådska, att ej på förhand avgöra tvisten och proportionalitet. Sammanfattningar av beslut fattade av interimistiska skiljemän under SCCs regler antyder att skiljemännens val av tillämpliga rekvisit varierar.

I den avslutande diskussionen konstateras att det råder stor osäkerhet i frågan om på vilka grunder en interimistisk skiljeman beviljar interimistiska åtgärder. Från ett partsperspektiv kan det framhållas att mer förutsebarhet skulle vara önskvärt varför ett förslag om tydligt stadgade rekvisit för att bevilja interimistiska åtgärder presenteras från ett de lege ferenda-perspektiv.