I det här kapitlet ska jag diskutera ambitionen att utveckla en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten, och framför allt; det faktum att det hittillsvarande arbetet med detta framför allt utgått från att man fokuserat den enskilde yrkesutövarens praktik. Frågorna om hur det sociala arbetet bör organiseras för att stödja ett evidensbaserat arbetssätt har ägnats långt mindre uppmärksamhet, och frågorna om den politiska styrningen av socialtjänsten har knappt uppmärksammats alls. Detta innebär påtagliga begränsningar – framför allt att frågan om en evidensbaserad praktik mer eller mindre reduceras till en fråga om den enskilde yrkesutövarens intresse och förmåga. Detta är självfallet inte oviktigt, men det är också viktigt att rikta intresset mot frågorna om det sociala arbetets organisation och mot hur den politiska styrningen av socialtjänsten fungerar. Min ambition är att – i första hand genom att se till forskning som utvecklats inom andra discipliner än socialt arbete – pröva några tankar om hur dessa begränsningar skulle kunna övervinnas.