Sverige toppade nyligen en ranking som det land i världen som det är bäst att leva i avseende indikatorn livskvalité, totalplacering blev en femte plats. Det är positivt men vid sidan om topprankningar framträder en annan dyster verklighet mitt i det svenska välfärdssamhället. Civilsamhällets olika verksamheter med matutdelning utgör en nyckelroll i samhället. Dagligen ser vi medmänniskor köa för ett mål mat, en värmande kopp kaffe men kanske även för ett vänligt ord. Civilsamhällets aktörer synes utgöra en förutsättning för ett fungerande samhälle.  

Syftet med studien är att utforska situationen för ålderspensionärer vilka diskursivt benämns ”fattigpensionärer” och som besöker civilsamhällets verksamheter som bedriver matutdelning, det som i media ofta benämns som ”soppkök”. Studien baseras på tolv semistrukturerade intervjuer med ålderspensionärer och personal. Studien utgår från klassteori, struktureringsteorin samt teorin om KASAM och belyser frågeställningar kring hur social stratifiering skapar exkludering, hur individen som aktör kan hantera sin livsvärld samt hur en känsla av sammanhang och tillhörighet är av betydelse för individen.  

Resultaten påvisar att en del av de ålderspensionärer som varit med och byggt upp den svenska välfärden inte får den del av kakan i tillräckligt hög utsträckning, i stället har det blivit en daglig rutin att besöka civilsamhällets verksamheter för att få fysisk och social hunger mättad. Slutsatsen är att det föreligger exkludering men resultaten visar också på ålderspensionären som en handlingskraftig aktör.

Studien vill vara en ögonöppnare för vem individen är som besöker civilsamhällets matutdelningar. När det är tydliggjort kan makthavare agera och sätta in de åtgärder som behövs för att säkerställa en välfärd för alla.