Mitt bland sop-bergen på Gärstadverken i Linköping så berättar Prof Åsberg och prof Fredengren om miljöhumaniora och varför det behövs en mindre snäv (mer-än-mänsklig) etik för att ta oss an plaster och annat miljöskräp som vi för vidare till framtida generationers människor - och till hela ekologier. Hur kan vi bli bättre förmödrar till framtida generationer i Antropocen-åldern?
Del av Åsberg's projektsamarbete och samverkan med konsthallen Färgfabriken i Stockholm.
Mitt bland sop-bergen på Gärstadverken i Linköping så berättar Prof Åsberg och prof Fredengren om miljöhumaniora och varför det behövs en mindre snäv (mer-än-mänsklig) etik för att vi alla i samhället ska kunna ta oss an plaster och annat miljöskräp som vi för vidare till framtida generationers människor - och till hela ekologier på land, i hav och i kroppar.
- Hur kan vi bli bättre förmödrar till framtida generationer i Antropocen-åldern? Först måste vi, argumenterar Åsberg, sätta människor inte bara i kulturell och samhällelig kontext utan också i vår ekologiska kontext. Sedan måste vi ta ombord icke-mänskliga krafter, som plastens effekter, djur och teknik i den kulturella kontexten - göra det icke-mänskliga och det mer-än-mänskliga del av den kulturella analysen och samhällsförståelsen. Det är ju inte bara vissa männskors handlande så får effekter i världen, utan många krafter samverkar.
Christina Fredengren är docent i arkeologi och Cecilia Åsberg professor genus, natur och kultur. Här pratar de om om miljöhumaniora, tid och sopor.