Förhållandet mellan kunskap och politik är inte okomplicerat. Kunskapsstyrning kan nämligen utgöra minst två helt olika hot mot centrala demokratiska värden. Utredningar kan bli till tomma ritualer som motverkar sitt eget syfte och ger utrymme för kunskapsnonchalans. Men de kan också leda till att öppna diskussioner baserade på politiska värderingar överges för vad som kan beskrivas som ett expertvälde. Kommittéväsendet har historiskt sett placerat sig i en deliberativ mittenposition där politiker och experter utifrån sina olika utgångspunkter försökt resonera sig fram till en ”bästa lösning”. Frågan är dock om de förändrade förutsättningarna för utredningarna riskerar att verksamheten antingen nonchaleras eller att den överlåts åt experter.