Utifrån tvärvetenskapliga perspektiv och metoder, hämtade från etnologin och kulturgeografin, och med en empirisk utgångspunkt i tre kulturmiljöer som förvaltas av Statens fastighetsverk (SFV) i Sverige, analyserar artikeln historiebruk i form av kulturarvsproduktion och föreslår ett applicerbart normkritiskt samt i förlängningen normkreativt angreppssätt för att möjliggöra alternativa, varierade och mer inkluderande historieskildringar kring kulturmiljöer. Genom att utveckla och integrera dessa synsätt och verktyg vill artikeln argumentera för att man får tillgång till nya berättelser om platsen; berättelser som går utöver den traditionella, „normala“ historien om staten, enskilda byggnaders materiella utformning och den sociokulturella och ekonomiska eliten. En långsiktig effekt blir att det möjliggör ökad mångfald och inkludering både i fråga om förmedling och representation av platser som komplexa rumsliga och sociokulturella helheter.